flera gånger under de senaste åren har jag trott att slutet för mänskligheten har varit nära. galnakosjukan, sars och fågelinfluensan är ett par exempel på sjukdommar jag varit så gott som övertygad skulle avsluta mänsklighetens tid på jorden.
smällfeta rubriker och fruktansvärda historier om folk som dött som flugor världen runt, men ett par månader senare har allt varit glömt. tyst som i graven som o inget alls hade hänt. konstigt eller hur.
nu däremot, kräksjukan!
jag är livrädd för att jag som blixt från klar himmel ska drabbas och på öppen gata lägga en fontänspya. så fort jag känner ett litet kurr i magen blir jag tokrädd och tror det är dags. oftast är beror kurret nog på hunger och än har jag inte vomerat in public och hoppas det heller inte ska ske. men man vet ju aldrig! rädd, rädd, rädd!
så om ni ser någon springa runt på stan med panik i blickn och med munskydd likt en tunnelbane japan så är det förmodligen bara jag.

/slängkyss. hångel kan sprida smitta.