vem kunde ana att det skulle vara så påfrestande att vara människa?
kanske är det förresten där gränsen går till vuxenlivet. ens första hjärtesorg. hela senaste typ halvåret har nog på något sätt varit min gräns. inte bara knipet i hjärtat utan nog förmodligen mer hela karusellen med studenten, arbetslöshet och ansvar och som grädde på moset knipet. man kanske ska försöka se det som spännande ist, en utmaning för framtiden. jag vet inte.

---

ja, jag har ställt frågan förut och jag ställer den igen. förväntar mig inget svar, har dock någon läst kemi och biologi och har svaret vill jag så klart höra men annars vill jag mest bara gnälla.
tänk när jag blir gammal och skriver mina memoarer. 250 sidor gnäll i pocketformat. vilken kioskvältare va!
jo, min frågeställning, kroppen och dess kemi.
vad sjutton händer och vad får det att ske, ja alltså. vad exakt gör en intreserad av en person? och vad gör det inte? för att ta ett exempel, jag har typ träffat en snubbe, han är välldigt snygg (bara det borde räcka?), rolig, öppen, spontan, ja redigt sjysst kille, men magpirret uteblev. varför? sen av andra kan det kännas som man har en fjärilsfarm i magen utan att personen är smällsnygg men kul, eller kanske mindre bildskön men otroligt charmig eller dödssnygg men blåst. skummt som attans vad ens hjärna (hjärta, själ?) fasnar för hos en annan människa.

---

förövrigt, slarvat värre med mjölet på sista tiden än en heroinist slarvar med hygienen.

---

jag vet inte om jag är en tragisk människa. om jag är mer tragisk än andra människor. jag har svårt att släppa taget det vet jag. (missförstå mig rätt tack.). inte svårt att släppa taget så för det har jag gjort snarare lätt att få ångestattacker kanske. äh, jag vet inte.

fast svårt att släppa saker har jag, det är nog få folk ändå som är så långsinta som jag. eller jag var nog värre med det förr men jag är då inte den som ursäktar mig och ber om förlåtelse i första taget..

---

jag vill ha ett eget radioprogram och mitt egna café. inte kombinerat men ni fattar. eller så vill jag inte ha mitt egna program, oförskämmd radiodröm. jag vill göra radio med christer lundberg. utan att egentligen veta så mycket och framför allt aldrig ha träffats så har jag efter långt och troget lyssnande på christer i p3 nästan utveckalt en hemlig idolkärlek till christer. (som person och program, gillar dock morgan med, men inte lika mycket.) töntigt jag vet. men små tjejer kärar ner sig i darin så varför kan inte jag ha en liten crush på min favorit radiopersonlighet?

---

who am i? det kanske ni undrar eller så bryr ni er inte nämnvärt. det finns ändå två basic sätt att ta reda på hur jag är vem jag är och hur jag känner om mig själv en dag. på en dålig dag är jag tråkig, jag gnäller om allt, jag är ful som stryk, har ful kropp med stor rumpa och tjocka lår, sletet hår, gött ful tjej, tråkig personlighet, jag är way to lång och stor som ett hus, jag borde låsas in pga tråkighet och fulhet. på en bra dag är jag kvinnan du drömmer om, jag är underbar, jag har vackert hår, speciellt och vackert utseende, jag är lång, slank och bootylisious. ungefär så. ja alltså det är så. jag har heller aldrig påstått att jag är enkel.

---

häromdagen ljög jag. rakt uppochner utan att skämmas. jag sa att jag skulle börja mitt nya nyttiga, smala, vackra tränings liv. höhö, gick ni på den lätta? nej träna har jag då inte gjort och igår åt jag tillochmed en pizza. okej, här kommer däremot ett tvättäkta löfte. den dagen jag går upp mot 65-70 då jävlar lovar jag att med fulla krafter sätta mig själv på strikt diet och hårdträning. det är ett löfte! men så länge jag ligger runt 60 så är det bara en dröm från min sida att bli nyttig och smal.

jag tror jag säger godnatt för nu.