med tjugo årssträcket i antågande börjar man nästan känna sig gammal och undrar vad man gjort av sitt liv. tjugo år. tio kvar till trettio. ska jag oroa mig för att få en kris. dessa omtalade och fruktade kriser. eller ska man frukta dom? dom kanske i själva verket är bra? utveckalnde. en andra chans på något sätt att göra saker man inte tidigare i livet gjort eller vågat. en eminent chans att gå vidare. bryta upp gammla golv. pensionera dammiga förhållanden. hugga in på nya kapitel. leva ut. själv är jag för ung för att ha hunnit ha några ålderskriser än. den enda stora krisen jag haft var väl förmodligen puberteten som väl är en enda stor kris rakt igenom. förotom det ingen större kris. men kris i allmänhet har jag jämt och ständigt i princip. jag kan krisa över det mesta faktiskt, både högt och lågt.

for now. emilia