jag har nog alltid vart rätt besatt av utseende och skönthet. kanske för att jag aldrig har varit någon skönhet själv. upp i mitt minne kom en scen från min högstadie tid, jag hade ett bråk med en vän och som vanligt käftade jag på rätt bra och hon hade inte så mycket att säga till om. jag avslutade den hetsiga deskussionen med "hur som helst, jag är glad att jag inte är fet, som du." jag var vid denna tidpunkt nästan pinnsmal, tvär arg (pga näringsbrist) och vrål hungrig! jag åt så lite jag kunde och till på köpet hade jag celiaki (glutenintolerans) utan att veta om det och tog knappt upp någon näring för det. har ända sen högstadiet pendlat mellan att knappt kunna äta något alls och nogrant antecknat vad vågen visade varenda dag till att skita i allt och vräka allt som kom i min väg.
ena dagen äter ajg allt och nästa inget. jag kan vräka och strax efteråt få sjukligt dåligt samvete.
jag blir äcklad av fetton på teve och svär att jag aldrig ska bli sån för att en timma senare glömt vad jag lovat och vräker choklad. jag vill inte, vet att jag inte får, inte borde men ändå kommer mitt smutsiga, djuriska det och får mig att köpa och trycka i min både den ena och den andra onyttigheten. efteråt mår jag både fysiskt och psykiskt illa och mitt samvete är kolsvart och plågar mig för min dåliga kontroll.
har jag alla hästar i hagen är frågan jag ställer mig. har ocksdå observerat en liten tvångstanke jag har. jag vill ha jämna nummer. vet inte om detta gäller allt men alltid då jag lyssnar på musik och ska höja eller sänka måste det alltid vara 10, 15, 20 osv som gäller eller jämna mummer. skulle aldrig kunna höja eller sänka till 17 eller 19 tillexempel. galet? jag ve inte.

---

fredag= 8 veckor tills hanna kommer hem igen! jag längtar! saknar, saknar henne som attans!

---

låttips fukkers: dusty springfield - son of a preacher man
urge overkill - girl, you´ll be a woman soon