woho! igår insåg jag att jag inte är tjock (inte ens nu efter pizzan). dock inte heller smal men tjock är jag inte! det ska gudarna veta (oldfasion uttryck, kunde inte låta bli.)

var ute på en av mina ultra hurtiga super promenader och pinnade på så fort benen bar. jag längtade hem så jag kunde ställa mig framför spegeln och se om man kunde se någon förändring. (svaret var nej, tar tydligen tid att komma i form, doh.)

plötsligt fick jag möte längs min väg. såg på långt håll att det var en tjockis. ju närmre varandra vi kom ju svårare fick jag att hantera situationen. skulle jag kika på mötet? då kanske hon trodde att jag glodde för att hon var tjock. skulle jag blint stirra framåt? då kanske mötet trodde att jag var värsta bitchen som inte ens bemödade mig med att kasta en blick åt en tjockis håll. räddningen blev att ta fram ipoden och pilla med en då vi möttes.

och halleluja, i detta ögonblick gick ljuset upp! jag är ingen tjockis!
mina armar hänger rakt ner längs sidorna av min kropp, folk når runt mig att kramas och jag ser ner till mina egna fötter.

resten av vägen hem skuttade jag med lätta steg.