i vanlig ordning vandrar jag gatan fram hand i hand med min ständiga följeslagare förvirringen. på släp har vi också de bäggre rävarna ångesten och beslutsångesten. love those guys. men vi har en deal, minst en armlängds avstånd, det är förvirringen jag kilar stadigt med.

ja som sagt. jag vet som vanligt ingenting. inte vad jag känner eller vill. noll koll faktiskt. allt är bara så himla rörigt. ibland önskar jag att jag var mer som, tja, vem som helst egentligen, alla andras liv verkar så mycket lättare. (öh förmodligen inte med det vet ju inte jag.)

från det ena till det andra. ibland kan man ju verkligen känna hur extremt folk går en på nerverna. om jag säger att ett stafett team haft träningsläger på min nervbana och kutat fram och tillbaka gött intensivt och till och med haft tävling där, kanske ni förstår då hur irriterad jag var eller?