hej, jag är 22 år och min kropp vittrar sönder.

just nu känns det som att det enda som fattas är att jag faller och bryter lårbenet, då är jag i hamn, en äkta kärring.
idag har det kännts som om min kropp sitter fast spänd på en sträckbänk. det drar, sliter och river i hela mig. jag kan inte sitta stilla och jag kan inte gå.

jag hatar när dom dåliga tankarna kommer. dom hör inte hemma här men ändå far dom runt i skallen och tar plats.

jag vill bara lägga mig ner och sova. bara sova, en drömfrisömn. för inte ens under natten får jag vara lugn.



utan dom små hade mitt liv varit lika roligt som då man trampar i hundbajs med dom nya skorna.