jag lever ju som bekant det hårda singellivet.
ibland funderar jag på det men oftast inte. jag har ingen att ta hänsyn till, anpassa mig efter eller kompsomissa med. jag har heller ingen att dela tillvaron med, prata och pussas med eller bara bara vara med.

oftast känner jag mig liksom fri, jag gör vad jag vill, sover var jag vill, hänger med vem jag vill, hånglar med vem jag vill.
men iom detta är det heller ingen som bryr sig om mig. som saknar mig, oroar sig över mig eller tar hand om mig.

ibland slår ensamheten mig. som igår, jag var på besök hos två goda vänner i deras sambolägenheter. två tandborstar i badrummet, bara en sån sak. "vi har satt upp en ny tavla", "han ska handla på vägen hem", "älskling, går du ut med hunden?"

hem till teven, till en tandbortse och alldeles för många kuddar i sängen..