ett litet snyft.

ny vecka. nya tag. nya möjligheter.



igår då jag precis hade vaknat fick jag dödsångest. det var en känsla som var så obehaglig att jag knappt kunde hantera situationen. men det var inte min egna död som gjorde att jag knappt kunde andas. det var mina små älskade råttors.

vad gör jag den dagen mina små fina inte längre finns?
hur ska jag klara av att hantera allt då?

när det inte längre finns små pigga ögon som kikar på mig, som undrar vad jag gör och som vill komma ut och busgosa?

än är det långt kvar. nu är nu.

Kommenterer:

Tyck någonting och skriv det nedan:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback