känsla: nervös, ledsen, förvirrad, glad och arg, snurrig, hoppfull, lättirriterad.

mamma tog med ramsy hem till sig. helst vill jag bara gömma mig under en filt och gråta ut. över vad vet jag inte, men tårarna bränner.

ska på terapi, jag vill inte dit. men det är nog bäst att gå ändå.

min doktor är bäst. och han ska sluta.
detta var sista gången vi sågs. så vida jag inte blir överkörd och tagen till akuten, han ska jobba där nu istället.

jag förstår honom. sitta på en vårdcentral och lyssna på folk som är förkylda och har vrickade fötter.



jag känner mig tom, men samtidigt upprymd.
nervös och glad och ledsen på en gång. det är som att uppelva puberteten på nytt. fast som vuxen.


jag har berättat långt ifrån lika mycket för kuratorer och terapeuter som för denna läkare, och ändå har jag bara träffat honom ett par gånger.

hoppas han gör något medicinsktstorverk och får ett nobelpris. typ.

ska strax åka. måste bara försöka ta mig samman lite. skärpning nu emilia, djupt andetag så kör vi!